Tror knappt det är sant!

En myra visade vägen

Först något jag blir glad av.

För mindre än en månad sedan planterade jag mina nyinköpta vita pioner och om jag ser rätt kommer Ann Cousins ge mej en blomma redan denna sommar.
När jag planterade pionerna var de bara små centimeterhöga knoppar, nu har denna vuxit rejält och redan tagit stöd av nätet jag gjorde i söndags.


Nu något jag är ledsen för.

Jo, jag fick ju jaga läkaren för han skulle ringa upp och nyss fick jag beskedet jag väntat på.
Egentligen är det nog det bästa besked jag kunde få, förutom en fullständig friskförklaring förstås, man är nästan säker på att jag har autoimmun hepatit. Läkaren sa att den kan liknas vid en reumatism i levern. Behandlingen är stora doser kortison som kommer göra mej uppsvullen och ännu tröttare än idag och i värsta fall behöver jag behandling livet ut. Varannan vecka kommer jag lämna blodprover för att man ska hålla koll på hur värdena förändras och om medicindoserna är de rätta.
Nej, det är inget roligt alls!

Och det som känns mest ledsamt nu är faktiskt, och det låter nog jättekonstigt, att jag inte kan ta ett glas vin med maken på atriumgården i sommar och att jag kommer svullna i kroppen.

Agnes sa en gång att "du får vara glad vad det än är bara det inte är cancer" och visst har hon rätt i det, men att inget kommer att bli som vanligt igen gör mej ledsen.

Arg!

Miniblomma i minivas är min tröst idag!

Sedan i början av mars har jag varit "sjuk". Jag visste det inte utan fick vid ett läkarbesök, då jag ville ha hjälp med en enorm trötthet och ledbesvär, veta att min lever är sjuk.
Så följde en massa nya läkarbesök, provtagningar och teorier om vad jag drabbats av och efter sex veckor väntan fick jag äntligen göra en leverbiopsi. Svaret på den skulle dröja tre/fyra veckor.

Förra onsdagen, då det gått fyra veckor utan någon som helst kontakt, ringde jag kliniken och fick veta att biopsiodlingen inte var klar och att det kunde dröja ytterligare vecka innan de skulle få resultatet. Jag berättade då att jag definitivt inte mådde bra  och sköterskan tröstade med att det antagligen inte är cancer utan kanske bara en inflammation. "Antagligen, kanske"!

Under hela den här tiden har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan, kanske mest förtvivlan...Jag har kämpat på med att jobba trots att nätterna varit fyllda av oro och med det svårigheter att sova, vi har inte vågat planera någon sommarresa, de få gånger jag gjort något någon kväll har jag varit helt utslagen dagen efter. Ja, mitt liv har sett helt annorlunda ut än tidigare...Och det svåraste är att jag inte har något att förhålla mej till; ska jag få en spruta som botar inflammationen eller ska jag behöva någon form av livslång behandling? Måste jag ställa om mitt liv eller kommer det bli som förut igen?

Sedan igår har jag varit hemma från jobbet, tröttheten och oron har till slut blivit övermäktig och jag orkar inget.

Idag vaknade jag arg och började tänka att de slarvat bort mitt prov, att de glömt att höra av sig och jag ringde kliniken. Argare blev jag när sköterskan berättade att de haft provsvaret ett par dagar! Ett par dagar! Jag har berättat vad denna väntan gör med mej, men det tycks ingen komma ihåg.
Hon sa att hon skulle be läkaren ringa upp för att ge mej besked om provet.

Jag kände mej glad, rädd, lättad...nu skulle jag äntligen få veta! Och jag bar med mej telefonen överallt.
Jodå, telefonen ringde...det var sköterskan som sa att doktorn tyvärr inte kunde ringa mej för det var så mycket annat som kommit emellan!

Och jag vill bara skrika! För dem är jag ett personnummer i raden, inte en människa i olidlig väntan på en diagnos, en människa som behöver något att förhålla sig till och jag blir galen över hur det fungerar.

Nu hoppas jag att de ringer i morgon förmiddag. Jag ska ge dem tid fram till lunch och har jag inte hört något då kommer jag ringa själv. Igen!
Det ska väl vara själva f_n att man måste hålla på så mycket själv, fast man egentligen inte orkar.

Se till att vara frisk om du ska bli sjuk!

Det går undan!

Snart njuter vi underbar doft

Med lillkameran inställd på en enorm zoom och från dotterns franska fönster på övervåningen är bilden tagen på kaprifolknoppen. Dessutom blåser det rejält idag så jag är glad att det blev någon bild överhuvudtaget.
Det går verkligen fort nu, varje dag ser man skillnad. Här är syrenerna snart i full blom, liljekonvaljerna knoppas, sallaten är inte långt från en första skörd och jag hinner inte med...

Så mycket att göra, så lite ork. En annan dag kanske?

Pionstöd

Framtida stöttare

Med inspiration av Agneta har jag gjort pionstöd av ett tunt stålnät. Ännu så länge behöver de små plantorna inget stöd, men med den hastighet de växer är det nog bara en tidsfråga innan jag får leda dem rätt i rutorna.

Fram till nu har jag haft benbockar som skydd för rabattens kortsidor, en tillfällig lösning, men när jag i morse såg spår av rådjur i jorden blev det en prioriterad syssla att åka till byggvaruhuset och införskaffa armeringsnät och de har jag nu ställt i vinkel mot mattan jag redan har. Ska rådjuren komma åt rabatten nu måste de kliva upp på altanen och jag hoppas de tycker det är för besvärligt.
Jag köpte alltså en annan slags armeringsmatta som jag gjorde pionstöden av, de är också förstås ett visst skydd mot objudna gäster. Hoppas bara de rostar sådär vackert!

Den här dagen blev alldeles för kort trots att jag hunnit det jag planerat. Jag kommer hela tiden på nya saker jag vill göra. Kanske dags att skriva en lista så jag får koll på allt jag vill?

Och vad har hänt här då?

Fel färg!

Min vita stjärnpelargon har blivit rosa och det gillar jag inte. Jag visste att tulpanpelargonen kunde bli svagt rosa, men denna?

En mulen varm dag som denna: jag vattnar, tittar till mina odlingar, putsar fönster, städar, dricker kaffe ute och njuter av helgens sista dag.

Kramar till er alla

En grå lördag...

...planterar jag luktärt

Idag har vi den första lördagen på evigheter utan sol. Vad passar bättre då än att städa samfälligheten och snygga till lite i egna rabatter?

För det är just vad jag gjort idag. Samfällighetsjobbet var inte särskilt tungt, jag rensade lite ogräs i grusgångar innan vi samlades för en lunchgrillning. Det är många som är med och de där som är "gamla i gården" tar befälet och städar de lite tyngre utrymmena som det gemensamma soprummet. Jag är glad så länge jag slipper spola ut sopbehållarna...

Idag har jag också planterat några luktärt i lådorna på atriumgården. Jag började försiktigt, om det skulle tas av frost har jag ersättare kvar. I år har jag förutom de där som blir 1 1/2 meter några som inte blir högre än 15 cm och de har jag satt i ytterkant. Jag har också en sort som ska bli 90 cm och jag hoppas de alla tillsammans kommer att bilda en vägg av luktärt mot tegelmuren.

Åh, ljuvliga väntan!

Någon annan som vågat sig på att plantera ut luktärt än?

Lökar i min trädgård

Snövita

Näe, det var nog inte knoppar av kaprifolen i förra inlägget utan vanliga blad på tillväxt!

Nu vet jag i alla fall att jag har rätt när jag skriver att blomman på bilden är en pärlhyacint och den växer i min altanrabatt.
Jag satte få lökar i höstas och då menar jag verkligen få. Jag visste ju inte riktigt vad jag mer skulle plantera i rabatten nu i vår och ville inte att lökarna skulle ta för mycket plats. Det blir annat denna höst och då ska jag fylla på med de sorter jag haft nu, dubbel snödroppe och pärlisarna. Däremot vet jag inte hus jag ska göra med kungsängsliljan, av 5 lökar har bara en titta upp och jag ser ingen tillstymmelse till de andra. Än.

I morgon är det städdag i föreningen och jag antar att jag kan få egen tid i min lilla trädgård. Funderar på att plantera några luktärtor, jag sparar några inne så jag har om frosten tar de uteplanterade.

Nu önskar jag er alla en trevligt varm och solig helg!

Är det vad jag tror?!

En knopp? Eller bara ett nytt bladpar!

Mitt i allt elände igår försökte jag fånga min trädgård i bild. Här är Kaprifolen som förra året bara bjöd på blad och blommor allra högst upp, Jag trodde att jag tagit kål på den då jag högg av ganska tjocka rötter när jag i höstas gjorde surjordsrabatten, nu växer och frodas den som bara den.
I år har den också fått blad långt ner på den tjocka stammen, där veden nästan krullar av.
Jag har läst att det finns tidigblommande kaprifoler och hoppas och tror att det är blomknoppar jag ser på den redan nu. Det skulle jag må gott av!

Onsdag

Ja, de mår gott i ny jord och ompysslade

Förra året var platsen där rabarbern växer en enda stor yta av högt gräs där det växer en gigantisk vinbärsbuske och klättrande hallon. Grannen säger att det är hans buskar, jag vet inte om det stämmer, men nu har jag bestämt mej för att hålla sidan som vätter mot vår altan fri från gräs och hallonrevor. Jag pratar om en yta som kanske är en gånger två meter och hälften betraktar jag som min. Det var också där jag mitt i förra sommaren hittade en Hortensia och så snart den skjuter skott (om den överlevt vintern) ska den flyttas till surjordsrabatten.




Nu något helt annat! (ganska tråkig läsning, men för mej betyder det mycket att "skriva av mej", och ett sätt att komma ihåg längre fram).




Verkligheten har hunnit ifatt mej. Fram till nu har jag (kanske) lyckats hantera all oro och rädsla som funnits i mej allt sedan början av mars. Jag har jobbat nästan som vanligt, försökt boosta mej med fint och vackert och verkligen ansträngt mej för att fokusera på det som gör gott i mej.
I morse vaknade jag och kände mej på gränsen till ett totalt sammanbrott...
Två nätter med i princip obefintlig sömn sätter förstås sina spår.
Jag har pratat med sjukhuset och jag kan få vänta ytterligare någon vecka på svar om vad biopsin visade- "troligtvis inte cancer utan kanske en inflammation", sa sköterskan jag pratade med. Vet inte hur jag ska tänka om det?! Hon hörde säkert desperationen i min röst och försökte trösta.
Jag provar att skingra tankarna genom att fixa lite smått i trädgården, men jag kommer hela tiden på mej med att inte kunna släppa oron. Den poppar upp hela tiden och lämnar inte många sekunders vila.

Om du läst ända hit är jag ber jag om ursäkt att för att jag kanske varit plågsamt uppriktig, bloggens syfte var ju absolut inte att den skulle skildra sjukdomar och elände, och det var nog inte därför du började läsa den. Jag skulle ju bara skriva om vackert i mitt liv! För det finns förstås också i hög grad.
Nu är den mer Vardag än Vit och så får det nog vara ett tag.

Kramar i mängder till er alla!

En veckans röda

Freesia, eller?

Nu är ju tulpansäsongen ohjälpligt slut och jag får köpa annat. Vara utan snittblommor går ju inte.
Jag trodde jag köpte Freesia, men efter att kollat med underbara google är jag plötsligt osäker.
Vackert röd är den i alla fall.

Snart på väg till jobbet, veckans tidigaste och längsta dag, och det gillar jag inte! Jag är inte gjord för att gå upp tidigt och nu när jag sliter med att kunna somna på kvällen över huvud taget är det extra plågsamt. Ja, för sömnsvårigheter är de enda sviterna jag har av min leverutredning som jag ännu inte fått något svar på än. På torsdag har de magiska fyra veckorna gått och om de inte meddelat mej något resultat kommer jag sitta i telefon på fredag tills jag vet. Och då är denna outhärdliga väntan över!

Ni hjälper väl till att hålla alla tummar för att det är något lättbehandlat!

Härligheter

Hur härligt är det inte att komma hem, lyfta på odlingsduken och se att jordgubbsplantorna trivs så bra i sin nya låda att de efter två dagar redan börjar skjuta nya blad?
Eller att se hur snabbt pionerna växer i altanrabatten, hur pelargonerna slösar med blommor, hur rabarbern breder ut sig...

Varje morgon tar jag med mej kaffekoppen ut på altanen och inspekterar  min rabatt och kollar att ingen gått olovandes där. När jag kommer hem lyfter jag på odlingsduken till lådorna, går ut på baksidan och tar mej en ny titt. Plockar lite ogräs, vattnar om det behövs...

Alla borde få ha en trädgård och det räcker alldeles utmärkt med en mycket liten sådan för att man ska må gott!

Oj, då...

...men jag kunde inte låta bli! Jag skulle ju inte visa fler bilder på mina pelargoner.

Satt ute i solen en stund igår och blicken föll på pelargonerna som var ute på sista luftningen, innan de ska få stå kvar och jag tänkte att de är otroligt fina trots att de är så olika. Egentligen gillar jag nog den jag inte vet vad den heter, den högst upp, mest. Inte Mårbackan som på något sätt blivit pelargondrottningen och som jag väl borde sätta främst. Tulpanpelargonen äger också en skönhet som tilltalar mej...

Och så kom jag att tänka att det är ju just såhär det är, skönhet ligger inte i något annat än betraktarens öga.  Och det är ju en otrolig tur att vi inte har samma öga. Trots det faller vi lätt för det som "den stora massan" tänker och tycker likadant.
Tanken är lätt att översätta till hur vi ser på människor, trädgårdar, mode, mat...vad du vill och jag hoppas jag fortsätter kämpa för att tänka fritt och självständigt kring det jag tycker är vackert.